Våffelsöndag

I morse bestämde jag och Marijah att vi skulle unna oss en riktig slappsöndag utan en massa seriösa åtaganden. Trots detta springer Marijah i detta nu runt med en disktrasa. Men vi har gjort en massa annat kul också; spelat Buzz, ätit kakor och myst med doftljus.

I kväll blir det förmodligen film och lite snacks. Det känns som en passande avslutning på en söndag. Men nu, är det våfflor som står på schemat.

Det finns inget ord för deras storhet på det här jävla språket

Det börjar med det dystra ekot av kyrkklockor och en kör som unisont sjunger att även hundratusen röster kan ha fel, och övergår sedan i Taxmannens hurtiga synth som skriker eurodisco daterad nittiotal medan Jocke Berg förklarar att ”älskling, det är livet som leker, som leker med oss nu”. Den medryckande melodin övergår i nästa spår i form av ångvälten Krossa allt i vilken han uppmanar oss att bygga något vackert eller krossa allt. Något som jag redan här slås av, och som sedan förföljer mig genom Kents senaste album Röd är hur oerhört kraftfulla refrängerna är; jag skulle vilja säga att de sätter sig grensle över tidigare albums refränger och slår dem blodiga.

Att lägga spåren Hjärta och Sjukhus i följd är livsfarligt för hjärtat, eftersom dessa två i min mening är de starkaste på hela albumet. De ödesmättade stråkarna i Hjärta får hårstråna på hela kroppen att ställa sig givakt och sjunga ”genom hålet i mitt hjärta kommer rämningen till slut”. När man släpas genom de suggestiva korridorerna i Sjukhus står det klart varför Kent hävdar att detta är det bästa album de gjort. Jag känner för första gången att min kärlek för Hagnesta Hill är hotad; att Röd kan tänkas ta dess plats på min lista. Det är något jag verkligen inte hade räknat med.

Priset för bästa refräng går till Vals för Satan: ”om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig av, om jag hade lite kärlek så var den till dig”. Då syftar jag inte på texten, även om den är fantastisk, utan mer på hur Jocke sjunger den; hans stämma bankar på trumhinnorna och ber om att få komma längre in. Det är smärtsamt vackert, precis som melodin i Svarta linjer och den episka avslutningen Det finns inga ord vars budskap sätter tonen för inte bara hela albumet utan hela Kents konstnärskap; vi förenas i vår uppsluppenhet inför Sveriges sätt att konstant sätta foten på våra ryggar och bryta ned vårt självförtroende. Precis som Jocke sjunger så tänker och känner vi alla samma sak. Alla är ensamma, och därmed är ingen ensam.

Samtidigt som musiken är dansant så får texterna en att vilja sjunka ihop på dansgolvet och falla i gråt; det är denna ambivalens och dubbelhet som är Kents främsta styrka. Och om jag ombes förklara deras storhet så kan jag bara säga en sak: ”det finns inget ord för det på det här jävla språket”.

Fulsnö

I morse var jag på en trevlig Kulturfrukost och lyssnade på en intressant föreläsning om de gotiska elementen i Lagerlöfs författarskap av Sofia Wijkmark, som disputerade vid universitetet i våras med avhandlingen Hemsökelser: Det gotiska i sex berättelser av Selma Lagerlöf. Jag tycker att de skräckromantiska dragen i Lagerlöfs berättelser har hamnat lite i skymundan inom litteraturdiskussionen, vilket är synd eftersom de är väldigt fascinerande.

På eftermiddagen köpte jag nya boots inför vintern. Första snön har fallit, så det känns angeläget att börja ändra sina klädvanor. Marijah är i Torsby, sedan en vecka tillbaka, och där ska vintern tydligen vara lite ivrigare. Där har snön, till skillnad från här, lagt sig tillrätta på marken. Jag ser verkligen inte fram emot att skotta snö, men det skulle kännas bättre att klaga om snö inte var så förbannat vackert.

Nu ska jag mysa ned mig i soffan med en flaska Schweppes och senaste numret av Vi Läser.

50/50

Jag har inte bloggat om svininfluensan förrän nu, och anledningen till att jag dröjt så pass länge är att jag är så fruktansvärt trött på att läsa om det överallt. Jag är trött på hur media matar en med dåliga nyheter om både influensan och vaccinet; det är som att be en hund att rulla åt vänster och höger samtidigt. Man vet ju varken ut eller in. Det känns lite som pest eller kolera just nu. Och så ska det inte vara. Att ta vaccinet borde vara en självklarhet, men det är det inte.

Jag vill inte spruta in en substans i min kropp som är ett snabbtillverkat halvfabrikat och som kan göra mig förlamad eller ta livet av mig. Det är bara riskgrupper som upplever svåra biverkningar, säger läkarna. Jo, jag har hört det till leda, men vad händer om några år? Vet ni hur det påverkar på sikt? Det kanske blir rena Tjernobyl; att det föds vanskapta barn och grejer. Just nu är vi alla försökskaniner som ska nöja sig med lite siffror som vi inte ens kan kontrollera.

I Schweiz har de tillverkat ett eget vaccin speciellt för gravida och barn, för att de helt enkelt inte litade på att det givna vaccinet var bra för grupperna ifråga. I övriga världen säger de ”fuck it” och ger alla lika. O, du ljuva demokrati! Vem behöver valfrihet egentligen? Såna där dumheter ägnar vi oss inte åt. Det är roligare att åka till Vegas och sätta hälsan på spel. Om man har tur så kanske man vinner tillbaks den. Vad vore livet utan risker?

I detta nu har jag ingen aning om hur jag ska göra; om jag ska chansa på att jag kan skydda mig från influensan på egen hand, eller om jag ska chansa på att jag kan ta vaccinet utan att drabbas av valfri exotisk biverkning som till exempel att hjärnan smälter om några år. Vad jag vet med säkerhet är att jag definitivt kommer att bli sjuk av vaccinet, för det blev jag av det vanliga influensavaccinet och Pandemrix är lite starkare grejer. Det finns ju till och med lite kvicksilver i. Mysigt.

"Betygsätt ditt liv"

Kents nysläppta singel 2000, som även utgör vinjetten till SVTs program Hemlös, kan mycket väl vara deras mörkaste låt hittills; den suggestiva melodin är som hämtad direkt ur en skräckfilm och texten är oerhört dyster. Även videon är väldigt suggestiv och sorglig. Jag får nog lov att hävda att den även är en av de vackraste låtar de producerat under sina arton år som band.

De uppmanar alla att köpa singeln, och på så vis stödja Föreningen Stockholms Hemlösa. Det är en bra låt för ett bra ändamål. Vad mer behöver man säga?

Demi Lovato

För de som tycker om Ashlee Simpson, Kelly Clarkson och The Veronicas finns det en ny stjärna att notera på musikhimlen; Demi Lovato. Hennes platta Here we go again, som lanserades i år, är sådär välbalanserad mellan sexig kaxighet och bitter sårbarhet som man vill att en skiva av det slaget ska vara. Charmigt och lekfullt.

I need to un-plug

I dag hade jag privilegiet, eller förbannelsen, att vakna tre gånger. Det är det inte många som får. Märkligt nog känner jag mig inte så tacksam för upplevelsen. Det var sjukt obehagligt. För att ni ska förstå lite bättre vad jag snackar om så ska jag försöka återberätta så gott jag kan.

Innan jag la mig igår ställde jag klockan på elva, för att introducera lite rutin i min vardag och inte sova bort dagen. Imorse vaknade jag av mig själv utan något minne av att ha hört larmet. Jag tittade på klockan. Den var två på dagen. Två på dagen(!) Jag fick panik över hur rejält jag försovit mig, men upptäckte efter att ha blickat ut genom fönstret att det var nattsvart ute. Färre soltimmar i all ära, men vid två på dagen ska det helt enkelt inte vara så mörkt att man ser stjärnorna. Jag drog därför slutsatsen att jag drömde, och somnade därefter om med gott samvete.

En tid senare vaknade jag igen, och hade inte heller denna gång något minne av att ha hört något larm. Jag tittade på klockan igen. Den här gången var den ett på dagen. Vad i helvete, tänkte jag och reste mig upp i sängen. Det var då ljust ute, som det ska vara på dagen. Paranoian återkom, och jag började fundera på om jag hade försovit mig trots allt. Men så påminde jag mig själv om mörkret utanför fönstret första gången jag vaknade, och intalade mig om att det är tämligen ologiskt att klockan skulle gå baklänges från två till ett. Så jag somnade om igen.

Någon timma längre fram vaknade jag än en gång, men fortfarande inte av något larm. Jag tittade på klockan och den visade två minuter i elva. Jag satte mig upp i sängen och konstaterade att det var ljust ute. Jag satt sedan där två minuter och väntade på larmet, med en enda tanke i huvudet; drömmer jag fortfarande? Klockan ringde. Jag stängde av larmet. Slängde på mig kläder. Sedan dess har jag tagit itu med ordinära vardagliga bestyr; skrivit, städat, lyssnat på musik, andats. Ni vet. Sånt man gör. Men jag sitter fortfarande med en olustig känsla i bröstet; en oro som grundar sig i tanken att jag kanske har drömt hela dagen. Att allt jag skrivit, allt jag gjort, egentligen inte har hänt.

Det vore extremt irriterande.

Jag har inte haft så verkliga drömmar på oerhört länge, vilket jag är ganska glad för. Det är nämligen i regel ingen angenäm upplevelse när dröm och verklighet smälter samman. Speciellt inte när man är en vuxen människa med rationellt tänkande som normalt sett inte ska ha några problem med att skilja dessa två världar åt. Som barn korsar man ju den där gränsen konstant. Tid och rum spelar inte lika stor roll då, som nu. Men en klocka som går baklänges, stjärnor som gnistrar två på dagen. Det blev för mycket för mitt psyke, helt enkelt. Jag kände mig berövad på kontrollen över mitt eget liv. Som om någon annan drog i trådarna.

Hela dagen har det känts som att jag befinner mig i ett slags limbotillstånd; som om någon strax ska knacka mig på axeln och fråga om det inte är dags att vakna nu. Jag har betraktat saker på ett annorlunda sätt. Undrat om det jag ser är verkligt, eller bara en avbild av verkligheten som jag har i mitt huvud. Jag förstår plötsligt precis hur Neo i The Matrix måste ha känt. Det finns en scen där han frågar en snubbe om han någonsin har haft känslan att han inte vet om han är vaken eller fortfarande drömmer. Nu vet jag precis hur Neo kände. Kanske kommer jag att kontaktas av någon som upplyser mig om att världen som jag känner till den i själva verket bara är en schablon skapad för att skyla oss från sanningen.

I need to un-plug, man.

Shia Gahan

Är det bara jag som har noterat vissa likheter mellan Shia LaBeouf och Dave Gahan i Depeche Mode?


Shia LaBeouf


Dave Gahan